Ibland känner man sig bara uppgiven...

...och hela projektet känns övermäktigt. Att renovera ett gammalt hus från grunden är ingen dans på rosor, oftast tvärtom faktiskt. Att bo i ständigt byggkaos, att alltid känna att även om jag städar är det aldrig fint!

Men så ibland infinner sig stunder då det ändå är värt det. När ett rum blir färdigt. När man river en vägg och det visar sig att där under fanns ett fönster från 1927... 

...och en dörr som kommer bli perfekt som dörr till mitt skafferi. Någon gång. I framtiden. När allt annat är klart. När man kan börja ägna sig åt att fixa till småsaker som inte är absolut nödvändiga.

Det är då det ändå är roligt.

...och när det börjar dyka upp små gula blommor i gräsmattan så är det ändå härligt att bo på landet. Trots allt.